Högstadiet var för mig en minst sagt skakig tid, en berg och dalbana som kan liknas med Helix på Liseberg. 

En tid som jag i efterhand lärt mig väldigt mycket av och en tid som jag trots misstag från både min och andras sida troligen ändå inte hade velat ha ogjord. 

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en av dem som fått lära mig och fortfarande lär mig den hårda vägen. Mött den ena efter den andra som gått bakom ryggen på mig och som lämnar mig. 

Jag kan också med handen på hjärtat säga att jag är otroligt stolt för den jag är, ingen är som mig och jag vet vem jag är. 

Jag kanske inte är den lättaste personen för någon ny att lära känna, jag sätter lätt upp en fasad och beter mig annorlunda men jag kan också lova att den som blir min vän kommer märka att jag är en person som bryr mig väldigt mycket om andra, är väldigt ärlig och skulle aldrig göra någon av mina vänner ledsna. 

En annan anledning till att det är så svårt att lära känna mig är för att jag har svårt att lita på människor, jag måste känna av hur personen är och tillit är något man för mig gör sig förtjänad utav. 

Jag har och har haft en rad falska människor i mitt liv, när jag var yngre såg jag väldigt ofta mellan fingrarna och förlät gång på gång på gång men vad jag lärde mig av det var att problemet bara blir extremt långvarigt. En falsk person idag, är inte värd min tid! Oavsett om jag tycker mycket om personen eller inte, vänskapen blir uppsagd! 

För mig är det otroligt viktigt att ha bra vänner, vänner du verkligen kan lita på och som du med 110% säkerhet kan säga att dom alltid kommer finnas där. Jag ser inte det "coola" i att ha 100 vänner som man knappt kan namnen på bara för det är ett stort gäng, jag värdesätter mer få men nära vänner! 

Du ska kunna ringa klockan 02.00 på natten och stor gråta, du kommer säkert få ett mindre muntert svar men personen ska ändå finnas där och lyssna på ditt krossade hjärta. 

En person som du alltid kan vara dig själv med och som du kan berätta allt för, det är en bra vän och jag kan berätta för er, att även jag, med en tuff vänskapshistoria har gott om bra vänner! Personer som verkligen tycker om mig för den jag är och personer som känner på sig när något är fel och hör av sig, som erbjuder sig att flytta ihop med mig i ett hus i skogen med 40 katter och personer som jag kan prata i evigheter med, de är dem jag älskar och de är dem jag på ålderdomshemmet kommer sitta och prata minnen med för dem låter mig vara den jag är, klagar inte, snackar inte skit och vill framför allt inte ändra på mig! 

Ni vet vilka ni är och jag kan bara säga en sak, alla borde ha en vän som ni!